Frykland Consulting AB

Begriper inte lärare skolans kunskapskrav?

I en ledare i Tidningen Ångermanland den 28 december 2018 (o förmodligen i flera andra tidningar) skriver Peter Franke, politisk redaktör på tidningen Värmlands Folkblad, om att skolan inte klarar av sitt uppdrag. Det kan man nog till stora delar hålla med om.

Han relaterar sedan dels till en intervju med skolverkets generaldirektör där denne påstår att närmare hälften av grundskolans lärare inte förstår skolans kunskapskrav samt till en studie från Linnéuniversitetet som pekar på att kraven är svårare i åk 8 än på universitetet och att inte ens professorer kan avgöra vilka krav som kommer från grundskola, gymnasium respektive universitet.

När sedan Franke drar slutsatser av detta och ger förslag till förändring blir det som vanligt när så kallade förståsigpåare ger sig in i skoldebatten rena katastrofen.

För det första har han inte förstått att lärarna har övergripande ansvar för undervisningen. Detta även om man SKA (inte bör) låta eleverna ha inflytande över sin inlärning, och också med med stigande ålder och utveckling, stöttas till att ta ett ökat ansvar för sitt eget "kunskapande". För det andra har han helt missat att kunskap är en helhet som består av (enligt den kloka definition som gjordes i förarbetet till LPO-94) fakta, förståelse, färdighet och förtrogenhet. Han hävdar nu att skolan borde svänga tillbaka sin "kunskapspendel" och att endast (eller menar han kanske i första hand?) faktakunskaper ska ligga till grund för betygssättning. Det skulle, enligt honom, få till följd att "invandrarpojkar" och "arbetarklassens barn" har större chanser till en likvärdig utbildning samt möjligheter att mäta sig kunskapsmässigt med "medelklassens barn".

Alltså, som en av de ungdomar han reflekterar över själv förmodligen skulle säga, hur dum får man va´? Ska skolan inte ge de kunskaper som dagens samhälle, yrkesliv, högre studier osv kräver? Ska skolan arbeta med nonsens bara för att det är lätt att bedöma och för att man (han) tror att detta skulle ge att alla har lika chans till "bra betyg"?

Nej, skolan har ett uppdrag och en kunskapssyn som ligger väl med i tiden. Visst, indelning i skolämnen och en del av det kunskapsstoff som man fortfarande inte riktigt vågat lämna kan te sig lite mossigt. Men, i stora drag är det OK. Om man dessutom använder modern pedagogik och strukturerar kunskapen i begripliga teman med sammanhang och dessutom som lärare LEDER SKOLARBETET MEN INTERAGERAR MED ELEVERNA VID PLANERING OCH GENOMFÖRANDE, precis som det krävs för att det över huvud taget får definieras som undervisning, så kommer ALLA elever oavsett bakgrund att växa och utvecklas.

Självklart ska skolan vara likvärdig och ge alla möjlighet att utvecklas maximalt utifrån sina intressen och förutsättningar. Det blir den dock inte genom att sopa viktiga utvecklingsmål under mattan och "lotta" ut betyg i nåt Jeopardylotteri.

Och till sist, vet skolverkets generaldirektör om att närmare hälften av landets lärare inte förstår skolans kunskapskrav så är det (i och för sig ett fall framåt att han vet om det och erkänner det!) en katastrof om han inte omedelbart tar tag i frågan!

-"Skolan måste få arbetsro, inte nya läroplaner mm nu igen!!! "

Känner du igen dig? De flesta lärare men också rektorer, föräldrar och andra som är intresserade av skolan reagerar så varje gång en ny läroplan dyker upp. På knappt tjugo år kom tre nya läroplaner för grundskolan. Tre? Ja tre. Lpo-94, Lpo-94 version -98, och den nuvarande från 2011. Tyvärr var det en stor majoritet av skolans pedagoger som inte ens visste att det kom en ny läroplan 1998. Man implementerade den i stort sett ingenstans och där man gjorde det uttryckte man att det "väl bara" handlade om att fritidshemmet skrivits in i läroplanen. Så enkelt var det nu inte, de väsentliga delarna i synsätt på kunskap och lärande var utbytta mot väsensskilda uttryck jämfört med versionen från 1994. Det gjorde också läroplanen lättare att förstå då den efter detta harmonierade med det ideologiska förarbete som låg till grund för Lpo-94 men inte riktigt fick skrivas ut, förmodligen på grund av politiska aspekter. Men som sagt, jag ställde under början av 2000-talet till en mängd lärare, rektorer och skolchefer frågan om de hade koll på hur gammal gällande läroplan var och de svarade alltid att den var från 1994, det vill säga INGEN hade koll på de stora ideologiska nyheterna i läroplanen från 1998.

Tyvärr är detta som det brukat gå till under skolans över 170 år långa historia. Det innebär inte att skolutveckling inte skett. Men den har gått sakta och delvis i egna banor vilket inte är meningen när man tar fram en ny läroplan. Läroplanen måste förändras när samhället förändras. Eftersom samhället utvecklas, vare sig man gillar det eller inte, i allt snabbare takt så kommer läroplaner också att behöva förnyas i samma raska takt.

Nu är det ju inte bara samhällsförändringen i sig som driver på utvecklingen. Forskningen och resultatet av den, det vill säga kunskapen om lärande utvecklas hela tiden. Allt detta gör att skolan är, eller borde vara, i en ständig utvecklingsfas. När skolan under de senaste åren brottats med måluppfyllelse och andra problem måste man ställa sig frågan om hur väl skolans har utvecklats för att passa in i samhället och till de krav samhället ställer. Det har man tyvärr inte alltid gjort. Man har i stället uttryckt att det måste vara fel på den utveckling som läroplanen genomgått, den är "flummig" hörs från ledande politiker. Men tänk om det är så att problemet ligger i att man inte följer den moderna, nutidsanpassade läroplanen. Att man fortsätter arbeta enligt "LGR-80"! Det finns en bild av att skolan var bättre förr, något den troligen var utifrån det samhälle vi hade under till exempel 1970-talet. Men då samhällsutvecklingen tagit 100 steg sedan 1980 har kanske skolan tagit 10. Att då vrida tillbaka skolan 10 steg, och tro att detta gör att den fungerar igen, i stället för att vrida fram den 90 är nog den mest sanna beskrivningen av vad man från ledande skolpolitiker försöker göra. Tyvärr leder detta bara till än större problem med ointresserade elever än vad vi har idag.

Den syn på kunskapande som grundar sig i den ryske psykologen och pedagogen Vygotskijs teorier och som ligger till grund för läroplanerna från och med 1994 gör tillsammans med den stora förändringen till målstyrning att skolan ska se till att ALLA elever får de kunskaper de behöver för att klara fortsatta studier, ett långt utvecklande arbetsliv och ge verktyg för att leva i ett ständigt föränderligt samhälle. Då kan vi inte tumma på detta och tillåta ålderstigna betygsdiskussioner, återgång till 1900-talspedagogik och fjärma skolan från det demokratiska samhälle som, oavsett för dagen styrande politiker, i praktiken är det som ger oss uppdraget att fostra morgondagens samhällsbärare.

Alltså, vi har sedan åtminstone 1998 en läroplan som är anpassad för dagens samhälle. De förändringar som kom 2011 är mest förtydliganden även om de också kan innebära vissa begränsningar men det får nog skolan stå ut med då man inte levt upp till de förväntningar och krav som tidigare läroplan uttryckt. Framtiden kommer att kräva fortsatt utveckling av läroplanerna men det är lika viktigt att man faktiskt ser till att de nya planerna leder till utvecklat arbetssätt och inte bara blir hyllvärmare. Och, politiska uttalanden och hugskott är INTE läroplaner och behöver/ska inte följas. De senaste åren har tyvärr skolministrar eller andra "förståsigpåare" fått sätta alldeles för mycket prägel på skolans verksamhet utan att ha kunskaper varken om pedagogik eller om läroplanen.

Skolan har som vi tidigare skrivit alltid bedömt elevers prestationer och fram till 1994 har skolan endast rangordnat elever efter en relativ skala. Då resultaten som bedömdes innan 1994 också till största delen var av kvantitativ, faktabaserad art var egentligen det enda problemet att resultaten skulle normeras över en årskurs i hela landet. Då ingen lärare kunde ha koll på hur elever låg till på andra skolor i landet (ofta inte ens i klassrummet bredvid) infördes nationella prov, så kallade standardprov, för att normera klassen/gruppen och underlätta för läraren att "hitta nivån" inför betygsättningen, Vi kommer väl alla som var med på den tiden ihåg uttryck som "femmorna var slut så det blev tyvärr en fyra för dig".

Hur är det då idag? Jo, nu ska betygen sättas enbart relaterade till uppsatta mål. Dessa mål är mer eller mindre uteslutande av kvalitativ art och för att underlätta för den betygsättande läraren tar man ofta fram kriterier som ska ligga till underlag för bedömningen. Detta har alltså gällt från 1994 och många lärare/skolor har förändrat sin bedömning för att försöka anpassa sig till det "nya" (snart 25 år sedan nu!). Frågan är dock om dom alltid hamnat rätt. Vi är också inne på andra eller tredje (gymnasium respektive grundskola) läroplanen sedan 1994, något som också förvirrat begreppen något även om grundprinciperna för bedömning inte förändrats.

Vad har man då gjort? Först och främst missades tyvärr kunskapssyn och synen på bedömning när man implementerade läroplanen 1994. Den som verkligen studerat det gedigna arbete som låg bakom förändringarna. eller åtminstone läst propositionen om den nya läroplanen från 1992 (mycket bra läsning!), inser att det är mycket stora förändringar som föreskrivs.

Exempel på praktiska förändringar som lärare genomförde är att man gjorde prov med olika frågor för olika betygsnivåer, "G-frågor, VG-frågor" osv. Detta står inte i samklang med läroplanen, det är inte frågorna som ska skilja sig åt, det är kvalitén på svaren som ska bedömas. Ett annat problem är att många lärare envisas med att ge prov och "sätta poäng" på elevernas resultat. Enligt min uppfattning är traditionella "prov" med poängsättning och betygsgränser efter resultat INTE förenligt med skollagen. Än värre blir det om lärare pratar om medelvärde och på det sättet rangordnar elever. Det enda man som lärare kan göra, om man behöver underlag till sin betygssättning är att ge diagnoser. En diagnos mäter ju vad eleven faktiskt kan och det är ju det som ska bedömas. Jag rättade redan på 90-talet mina elevers matematikdiagnoser (eller prov som några skulle kalla det) utifrån principen att se vilka matematiska kunskaper jag kunde se att eleverna hade respektive saknade (i de flesta fall vet man ju detta som lärare utan att behöva ge "prov" men åtminstone på den tiden var eleverna själva "sugna" på att visa vad de kunde på ett "prov"), Ett samtal med en elev gällande en sådan diagnos handlade alltså om vad jag kunde utläsa att eleven hade för kunskap (matematisk kompetens) och vilket eller vilka områden som eleven behövde utveckla sitt kunnande (tänkande) inom. Poäng var då helt onödigt och jämförelser (som sagt inte tillåtet numera) mellan olika elever lika ovidkommande.

Detta innebär då att flertalet nationella prov idag inte följer skollagens och läroplanens intensioner, något som ter sig mycket märkligt. Men, har vi en målstyrd skola med vidhängande betygs- och bedömningssystem kan det omöjligt vara så att en elev är underkänd på ett nationellt prov för att denne saknar EN (1) POÄNG! Om eleven ska underkännas beror det på att denne saknar en kunskap utifrån det som anges i kursplanen. Denna kunskapsbrist (eller kvalitetsbrist inom det område som testas) tydligt definieras för eleven som också givetvis ska få adekvat stöd för att ta till sig den kunskap som saknas.

När "läroplansrevolutionen" genomfördes under början av 90-talet hade jag förmånen att få lyssna på Per Måhl, som specialiserat sig på bedömning och föreläste om detta för skolpersonal runt om i landet. Han berättade då en historia om en trafikinspektör, en sådan som sitter bredvid körkortsaspiranten vid uppkörning och avgör om man ska få körkort. Körkort är ju ett bra exempel på att man har ett prov av varje slag, Teoriprovet som avgörs på det sätt man kunde göra i skolan före 1994, och själva uppkörningen som är en kvalitativ bedömning av det slag lärare idag ska göra av sina elever. Egentligen är bilden av teoriprovet väldigt skrämmande. Man godkänns om man har en viss procent rätt på provet oavsett vad man svarar fel på. T.ex. kan man klara provet galant och ända svara ja på frågan "får man köra mot rött ljus när man passerar ett övergångsställe?". I alla fall, trafikinspektören fick frågan "hur gör du när du bedömer att en elev inte är godkänd på körprovet och hur kommunicerar du detta till densamme?". Svaret blev, "jag känner ganska snabbt om personen kan köra bil i trafik, känns det inte bra ber jag köra till en rondell, där kan man alltid underkänna dom för något!" Frågan är då, hur gör vi i skolan? Är vi bra på att kommunicera kvalitativa bedömningar till elever (och i förekommande fall till deras målsmän)? Eller gör vi det enkelt för oss som trafikinspektören, tar till ett saknat poäng på ett prov eller något liknande?

Till sist vill jag ge ytterligare ett exempel från min egen tid som lärare. Jag undervisade i Fysik i åk 9 och vi arbetade med avsnittet "rymden". I detta fall hade jag faktiskt en skriftlig diagnos med eleverna. Dock var det bara en fråga på "provet" och dessutom fick de reda på den frågan redan första lektionen i kursen. Frågan löd, "Beskriv hur vi idag tror att universum ser ut och "fungerar"? En intressant uppgift att "rätta" dvs bedöma kvalitén på. Hade sedan korta samtal med varje enskild elev om deras berättelser som kunde innehålla både texter och spännande illustrationer. Om en elev hade missat något väsentligt ställde jag då frågan om detta och ibland hände det då att eleven sa något i stil med, "oj, det hade jag glömt att ta med", för att sedan omedelbart berätta för mig om gravitation eller vad det kunde vara. Givetvis bedömdes denne elev ha lika bra kunskaper som om denne "kommit ihåg" det redan vid "provtillfället". En annan elev kanske sa, ja det där har jag inte riktigt koll på", varefter vi kom överens om att han eller hon nu kunde få en chans till att bättra på sina kunskaper/kvaliteter på just det området. På detta sätt var mitt mål att alla mina elever skulle kunna lämna området med goda kunskaper.

Att den svenska skolan av idag sedd ur ett övergripande perspektiv inte fungerar så bra som elever, föräldrar, skolans personal och de politiskt ansvariga önskar är nog ett faktum som vi alla känner igen oss i. Naturligtvis finns i Sverige både bättre och sämre skolor men det är inte säkert att vi är överens om vad som verkligen är en bra respektive en sämre skola. De senaste åren har frågor som PISA, betyg, mobiltelefoner och allmänt stök varit heta debattämnen bland framför allt våra politiker. Men, när politiker diskuterar en fråga flitigt blir den till slut också en fråga för både gemene man och de som främst är berörda dvs skolans elever och personal.

Tyvärr har därför skoldebatten de senaste åren handlat just om dessa, för skolans viktiga framtid, ack så ointressanta frågor. Vad vi istället borde lägga vårt krut på är ju de frågor som handlar om VAD man egentligen behöver lära sig i skolan och HUR dagens barn och ungdomar bäst lär sig. Då samhället, inte bara sedan folkskolan infördes i Sverige år 1842 utan också under de senaste 30-40 åren, förändrats radikalt borde kunskaperna som krävs för att bli en bra samhällsmedborgare med möjlighet att skapa sig ett bra liv också vara radikalt förändrade. Detta gäller delvis innehållet i själva undervisningen men framför allt sättet som undervisningen genomförs på.

När folkskolan som ovan nämnts infördes i mitten på 1800-talet ville man genom densamma att alla skulle lära sig läsa och skriva, räkna (åtminstone hjälpligt) samt lite andra framför allt samhällsbevarande kunskaper. Det var dock INTE meningen att alla skulle bli medvetna om samhällets utvecklingspotential, bli entreprenörer eller ens inse att alla människor hade lika värde. Vad gjorde man då för att detta inte skulle ske? Jo, man organiserade skolan efter principer som skulle gagna det mål man hade med den. För det första delade man in skolans stoff i olika ämnen som inte verkade ha med varandra att göra. För det andra delade man in skoldagen i korta arbetspass (lektioner) som avbröts för rast i god tid innan eleverna hann se större sammanhang. För det tredje satte man barnen i rader med lagom avstånd från varandra och förbjöd dessa att samtala med varandra. Då vi idag vet att all inlärning sker i interaktion med andra samt att helheter och sammanhang är det som både läroplanen och samhället efterfrågar är det ju omöjligt att nå den nya tidens skolmål med den gamla tidens organisation och pedagogik. Det är av den anledningen som läroplaner förändras med tiden.

1994 gick skolan från att vara regelstyrd till att vara målstyrd. Det gällde allt från skolans arbetssätt till skolans bedömning av eleverna. Tidigare hade skolan vad gäller betyg och bedömning bara haft en sorterande funktion. Vid grundskola respektive gymnasium var bedömningen relativ dvs den bedömde bara en elev som bättre eller sämre än någon annan. Tillspetsat kan man säga att det före 1994 var olagligt att sätta bra betyg på en elev för att den var duktig. Man fick bara sätta bra betyg på den som var bättre än de andra. Efter 1994 förändrades detta och nu är det olagligt att jämföra elever med varandra (t.ex. kan man aldrig prata om medelvärde eller poänggränser på ett "prov"). Läraren ska idag "bara" bedöma elevens kunskaper utifrån måluppfyllelse. Bedömningen ska göras utifrån ett kvalitetsperspektiv.

Jag kommer i kommande inlägg att fördjupa diskussionen inom flera av de ovanstående områdena men jag hoppas att ni som läser detta redan nu förstår att skolan av idag står inför stora utmaningar, i praktiken ofta inte är i närheten av den syn som både samhället och rådande skollag/läroplan kräver samt att skoldebatten måste förnyas och inte längre handla om futtiga saker som när betyg ska införas eller om mobiltelefoners vara eller inte.

Maj 2008
Ont när jag går, det skaver neråt ljumskarna. Går till vårdcentralen, kollar allt (nästan), inget fel säger dom.

April 2010
Ont som f-n, men det var ju inget. Säkert nå´n virus. Ska väl en karl tåla.

Juli 2010
Pissar blod, går väl till doktorn då. Ring om det blir värre blir svaret.

September 2010
Värre nu, ny doktor. Skitallvarligt. Genast remiss till sjukhuset.

Oktober 2010
Oj, remissen har kommit bort (sju veckor!). Men… vi ordnar en tid redan imorgon.

Oktober 2010
– Du har cancer, sa han utan att tveka på orden. – Jag såg en tumör så fort vi kom in i urinblåsan.
– Vad är det för sorts cancer? frågade jag trots att hjärnan slutat fungera och tiden stod still. -Är den godartad?
– Det finns bara en sort blev svaret, ingen cancer är godartad.
Den fortsatta informationen innehöll dock bara positiva signaler. I de allra flesta fall kan man ta bort tumören från insidan och ingen mer behandling behövs. Vi ska fixa det här, du har tur i oturen att få just denna cancer som man normalt alltid klarar.

November 2010
Tyvärr var jag en av dom få där tumören växt fast och man tvingas ta bort hela blåsan. Nu hade överlevnadschansen minskat till ca 45%.

Mars/april 2011
Cellgifter som gav biverkningar i form av blodproppar i benen och i lungorna samt ett större sadelemboli mellan hjärta och lungor. Första gången jag inte skulle överleva.

Maj/juli 2011
Strålning som skulle ersätta den operation som kroppen inte längre skulle tåla.

September 2011
FRISK. Strålningen lyckades. Sjukskriven minst hela hösten, nää det har jag inte tid med, jobba minst 100 % och vara duktig, jaa!

Februari/juni 2012
Det går inte. Måste inse att jag behöver rehabtid. Sjukskriven 50 %. Långa promenader. Livet återvänder så sakta.

Juni/juli 2012
Tumören tillbaka. Operation enda möjligheten. Skickas till Karolinska. Sorry, Du kom för sent. Vi kan nog inte operera. VAD SÄGER KARL´N? Det är slut om några månader eller…

Augusti 2012
Nya bud, en ”högriskoperation” ska göras. Ingen vet exakt vad som ska göras när jag rullas in för att sövas. Men, efter nio timmars operation då blåsa, lymfkörtlar, prostata mm avlägsnats vaknar jag upp och allt har gått kanonbra. Den 8:e dagen går jag (med hjälp) en tur i den soliga parken utanför sjukhuset. Den 9:e dagen kommer blodförgiftningen smygande. Ingen kan hitta orsaken och tre dagar senare vid 42 graders feber stänger kroppen ner. Tack och hej, nu går det inte längre. Hörseln och tankeverksamheten är det enda som fungerar och jag hör läkarnas röster som låter lite åt det panikartade hållet. Plötsligt vänder det. Någonting av allt som man sprutat i mig gav effekt.
– Hur länge hade jag annars levt?
– Max 15 minuter löd svaret !

Oktober 2012
Vaknar upp efter ytterligare en blodförgiftning. Nära ögat för kanske 4-5 gången under hösten.
Läkarna har inte hittat orsaken men i natt kom jag på det.
– Det är porten säger jag, det är den förbaskade venporten som jag har inopererad.
Jag har rätt!!! Två timmar senare är den bortopererad och jag är plötsligt frisk.

Idag
Behandlingarna har gett biverkningar som kommer att finnas kvar. Men jag lever och klarar det mesta utom maratonlopp, d.v.s. ”Just idag är jag stark”

Vad är det då som gör att man överlever en i princip dödlig cancer? Tur, ödet, eller …? Ingen har förmodligen ett heltäckande svar på frågan och ibland hjälper tyvärr ingenting. Men, för min del tror jag att vilja, humor samt förmågan att leva sitt liv som vanligt har betydelse.
Fortsätt att träffa kompisar som Du brukar träffa. Spela golf även om Du som jag behövde golfbil för att orka. Ta en whisky, gå och fiska, res till solen en vecka när Du mår OK, skriv en bok om ”skitcancern” eller vad Du nu känner för. Och kom ihåg, planerar Du Din begravning som jag gjorde så kan Dina närmaste ha nytta av det om 30 år också! För mig ska Bill Withers sjunga…

”Lean on me, when you’re not strong
And I´ll be your friend, I´ll help you carry on
For it won´t be long, ´Til I´m gonna need, somebody to lean on”